Här händer det saker ska ni veta. Har jobbat och slitit i 3 veckor nu och börjar äntligen få lite rutiner på tillvaron även om jag fortfarande känner mig som en färsking. Svårt att säga något om arbetskamraterna ännu eftersom det är ett ganska asocialt jobb, men en del intryck har jag hunnit med. Först bör väl nämnas killen (vars namn jag fortfarande inte listat ut) som är så sjukligt hjälpsam och trevlig. Han ger en tips, hjälper en, frågar hur läget är och sånt, men han gör det så förutsättningslöst. De andra som ”hjälpt en” har mest gjort det för att läxa upp en för att man är ivägen eller inte är lika bra som dem. Sjukt irriterande, men jävligt fint med nån som faktiskt vill hjälpa en, trots att han själv ofta snackar om hur han hatar jobbet som sådant. Härlig kille. Andra personer man lagt på minnet är den andra nya killen som började veckan efter mig, vi försöker hjälpa varann och hålla huvudet över vattnet så gott det går. En annan ny kille träffade jag på bussen en morgon, vi började surra om hur jävla kasst det är att behöva spendera över en timme oavlönad tid på att ta sig till jobbet bara för att få det att gå ihop ekonomiskt hemma. Han orkade inte med resan och skulle söka något annat,har inte sett honom något senaste veckan..
Själv valde jag en annan lösning på problemet, en dyr och omständig lösning å ena sidan, men jävligt bekväm och förhoppningsvis prisvärd. Jag är numera bilägare. Det kanske inte gick till som jag tänkt mig, men jag är jävligt nöjd med det. Efter 2 veckors helt bisarrt krångel för att ta sig till jobbet, uppgång 3:45 på morgonen, över 3 timmar dagligen fram och tillbaka…Avskyvärt. Men både jag och mor hade lagt undan lite småslantar för såna här investeringar och vi var överens om att det kändes motiverat nog. Jag slängde mig in på blocket.se och letade efter något billigt som var i skick nog att ta mig från A till B, fastnade för en skön liten SEAT Ibiza och ägnade flera dagar åt att få tag på säljaren, fick till slut fatt i mannen men då hade han redan bestämt träff med en annan intressent. Jag bet ihop och orkade inte ringa på några andra bilar och -med helt ovettigt mkt tur- dagen efter blir jag uppringd och tillfrågad om jag fortfarande är sugen på att kolla på den då den andra köparen ”verkat oseriös.” Dagen efter ägde seriösa jag en bil, och jag kunde nog inte va mer nöjd. Förstår inte hur han tänkte när han prissatte ekipaget, fallfärdiga Ford:ar från 1988 gick för samma summor och här stod jag med en liten bil med bara tillbehör för egentligen hela summan, och därtill en lattjo småbil med förhållandevis lite rost. Enda nackdelen var vissa försäkringsbolags hysteriska syn på statistik, en syn man lätt känner igen från t.ex Sverigedemokraternas ”fakta” om invadringen. Bilen jag köpte var dyr att försäkra för att ”många ungdomar gilllar den bilen, och ungdomar krockar ju oftare”, alltså är det bilens fel och då ska det kosta. Sparade över 2000 på att välja ett mer sansat bolag, tack för det.
Nu rycks jag lite mellan mitt ”naturliga” ungdomliga/grabbiga pyssel med bilen och min tidigare inställning ”det är ett nödvändigt ont för att ta sig till jobbet”. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt är hopplös nog att uppskatta coola bilar, däremot blev jag väldigt avtänd på att bara se en så schysst liten bil som bara död massa relaterat till mitt löneslaveri. Dessutom, när nån av de tidigare ägarna ägnat sig åt att bygga in en rejäl stereo i bilen och sen lämnat allt förutom ett slutsteg till mig kan jag inte låta bli – idag köptes ett billigt slutsteg och det trivdes bra i bakluckan..
Nu har jag bostad, bil och ett tillfälligt jobb. Villa – Volvo – Vovve på förortsvis så att säga.
Dagens låt: Rihanna ft Jay-Z – Umbrella
Dagens ‘vafan är det här?’: Jag har helt plötsligt en bil…. med sportstolar och takräcke!?! fucked up.
