Jag brukar sällan ana oro, ser sällan rök utan eld och ropar ogärna på vargen om inte en eller annan ulv faktiskt står runt hörnet.
Den senaste tiden har en sak oroat mig lite extra, nämligen en stor(?) förändring på jobbet. Alla vi ”poolanställda” (läs: timanställda) skulle fr.o.m 1/2 erbjudits fast tjänst då det uppdagats att företaget brutit egna principer gällande hur många vikarier/pool man får ha samtidigt. Enda uppoffringen från vårat håll var att vi lämnade in ett oöppnat kuvert med utdrag ur belastningsregistret till personalavdelningen. Detta var ett odiskutabelt villkor för alla som skulle få fast tjänst. Detta passade förstås mig mindre bra då jag vet precis vad som skulle stå i mitt utdrag och vet precis varför företaget ville ha dessa. Sagt och gjort, jag lämnade ändå in skiten, friskt vågat hälften vunnit.
Sen var processen ganska kort, igår ville min närmsta chef ”växla några ord med mig” på morgonen när jag var på väg ut på lagret. Han började, retoriskt smart, med att fråga ”om det är något jag behöver veta” och fortsatte med att meddela att personalkontoret ringt honom för att berätta att jag inte kunde få fast tjänst.. <kort paus> i själva verket fick jag inte vara anställd överhuvudtaget nu när de visste vad de visste. Jag hatar när jag har rätt.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen, även om min jobbinsats knappast imponerade på nån, för att själv få berätta för mina kamrater hur läget var. Det var jävligt jobbigt, kändes som jag svek dem (det var redan innan 2 pers kort på avdelningen) och tillråga på allt märkte jag hur uppgiven jag plötsligt verkade.
Samtidigt blev det jävligt mycket motsättningar att hålla reda på. Motsättningen mellan chansen att få ett fast jobb och att riskera sitt osäkra helt och hållet. Motsättning mellan att vilja kräva tillbaka jobbet mot att jag faktiskt funderat på att säga upp mig själv nu efter nyår. Motsättningen mellan att sätta ner foten och ge företaget ett helvete av princip och vetskapen om att arbetsmarknaden fungerar så idag och att problemet i sig inte ligger hos enskilda arbetsköpare. Hade jag bara haft styrkan och självförtroendet…
Det får vara tills på måndag, idag njuter jag faktiskt av min första lediga dag på förbannat länge. Hyll till ledigheten!
Dagens materiella förlust: Min kära kära nyckelknippa.
Dagens materiella vinst: Björnkläder-byxorna jag behåller.
Dagens låt: Red London – So near, so far (nope, titelvalet är ingen slump..)
