Vägen mot medelklassen…

Här händer det saker ska ni veta. Har jobbat och slitit i 3 veckor nu och börjar äntligen få lite rutiner på tillvaron även om jag fortfarande känner mig som en färsking. Svårt att säga något om arbetskamraterna ännu eftersom det är ett ganska asocialt jobb, men en del intryck har jag hunnit med. Först bör väl nämnas killen (vars namn jag fortfarande inte listat ut) som är så sjukligt hjälpsam och trevlig. Han ger en tips, hjälper en, frågar hur läget är och sånt, men han gör det så förutsättningslöst. De andra som ”hjälpt en” har mest gjort det för att läxa upp en för att man är ivägen eller inte är lika bra som dem. Sjukt irriterande, men jävligt fint med nån som faktiskt vill hjälpa en, trots att han själv ofta snackar om hur han hatar jobbet som sådant. Härlig kille.  Andra personer man lagt på minnet är den andra nya killen som började veckan efter mig, vi försöker hjälpa varann och hålla huvudet över vattnet så gott det går. En annan ny kille träffade jag på bussen en morgon, vi började surra om hur jävla kasst det är att behöva spendera över en timme oavlönad tid på att ta sig till jobbet bara för att få det att gå ihop ekonomiskt hemma. Han orkade inte med resan och skulle söka något annat,har inte sett honom något senaste veckan..

Själv valde jag en annan lösning på problemet, en dyr och omständig lösning å ena sidan, men jävligt bekväm och förhoppningsvis prisvärd. Jag är numera bilägare. Det kanske inte gick till som jag tänkt mig, men jag är jävligt nöjd med det. Efter 2 veckors helt bisarrt krångel för att ta sig till jobbet, uppgång 3:45 på morgonen, över 3 timmar dagligen fram och tillbaka…Avskyvärt. Men både jag och mor hade lagt undan lite småslantar för såna här investeringar och vi var överens om att det kändes motiverat nog. Jag slängde mig in på blocket.se och letade efter något billigt som var i skick nog att ta mig från A till B, fastnade för en skön liten SEAT Ibiza och ägnade flera dagar åt att få tag på säljaren, fick till slut fatt i mannen men då hade han redan bestämt träff med en annan intressent. Jag bet ihop och orkade inte ringa på några andra bilar och -med helt ovettigt mkt tur- dagen efter blir jag uppringd och tillfrågad om jag fortfarande är sugen på att kolla på den då den andra köparen ”verkat oseriös.” Dagen efter ägde seriösa jag en bil, och jag kunde nog inte va mer nöjd. Förstår inte hur han tänkte när han prissatte ekipaget, fallfärdiga Ford:ar från 1988 gick för samma summor och här stod jag med en liten bil med bara tillbehör för egentligen hela summan, och därtill en lattjo småbil med förhållandevis lite rost. Enda nackdelen var vissa försäkringsbolags hysteriska syn på statistik, en syn man lätt känner igen från t.ex Sverigedemokraternas ”fakta” om invadringen. Bilen jag köpte var dyr att försäkra för att ”många ungdomar gilllar den bilen, och ungdomar krockar ju oftare”, alltså är det bilens fel och då ska det kosta. Sparade över 2000 på att välja ett mer sansat bolag, tack för det.

Nu rycks jag lite mellan mitt ”naturliga” ungdomliga/grabbiga pyssel med bilen och min tidigare inställning ”det är ett nödvändigt ont för att ta sig till jobbet”. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt är hopplös nog att uppskatta coola bilar, däremot blev jag väldigt avtänd på att bara se en så schysst liten bil som bara död massa relaterat till mitt löneslaveri. Dessutom, när nån av de tidigare ägarna ägnat sig åt att bygga in en rejäl stereo i bilen och sen lämnat allt förutom ett slutsteg till mig kan jag inte låta bli – idag köptes ett billigt slutsteg och det trivdes bra i bakluckan..

Nu har jag bostad, bil och ett tillfälligt jobb. Villa – Volvo – Vovve på förortsvis så att säga.

Dagens låt:  Rihanna ft Jay-Z – Umbrella

Dagens ‘vafan är det här?’: Jag har helt plötsligt en bil…. med sportstolar och takräcke!?! fucked up. 

Första intryck.

I måndags var det dags att ge sig ut och vara produktiv igen då. Hade en viss panikkänsla helgen igenom då det verkligen kändes som sista helgen på länge man faktiskt skulle ha ork att leva. Gick sådär, fanns tydligen väldigt lite intresse av att umgås bland polarna. Nåja…. vad är väl en bal på slottet?

5:05 på måndag morgon ringer mobilen, jag sover 10 minuter till tills det ringer igen, går upp, äter en banan och sliter på mig kläderna jag fick att ha på jobbet. Knallar runt lite nervöst i lägenheten och inser att det är bäst att gå. Jag får lov att gå en lång väg till en station på andra tunnelbanelinjen för att underlätta resan något och detta gör jag dumt nog i skyddsskor. Resan går sedan relativt bra, jag hade pluggat in precis vart jag skulle så det flöt på bra. Väl utanför stängslet inser jag att det står en dörr med kod och grejer ivägen, jag passar på att ringa numret jag fick och förklarar mitt ärende. Stor förvirring, men jag fick en vägbeskrivning och smiter helt enkelt igenom bilgrinden brevid istället. Hittar in på kontoret och ingen, verkligen ingen, är med på noterna. Jag hade kunnat hitta på att jag jobbade där och ingen hade reagerat. Egentligen skulle en person från bemanningsföretaget jag anställdes av hängt med  men han lyckades förstås få förhinder och personen jag fått som kontaktperson var ledig (nån annan svarade på hans nummer).  Jag ägnade mig att stå still och ovetande i drygt en timme innan nån gav mig lite papper att läsa igenomoch sen ut på lagret. Det som fram tills då hade kallats ”utbildning i en vecka” blev typ ”ja, alltså. kolla här *visar lite* nu kan du ju försöka själv”. Utbildning på en halvtimme och sen ”gör så gott du kan” resten av dan. Lysande! Nåja, det var ganska skoj och var inte så svårt. Dagen gick hyggligt fort och eftersom ingen sa till insåg jag inte att skiftet var slut förrän jag märkte att jag inte kände igen en enda person i lokalen längre. Fick förstås gå och fråga nya lika förvirrade arbetsledare vad som händer nu, hur jag loggar ur datorn och hur tidsrapportering sköts.  Vettefan om det blev rätt,  jag drog ganska fort därifrån.

Imorgon är förhoppningsvis rätt person på plats och då ska saker och ting redas ut. Verkar inte vara nån vidare koll överhuvudtaget faktiskt. Vore ju bra att få lite anvisningar, typ ett schema, över när man ska jobba också…

Värst just nu är att jag borde gått och lagt mig för 4 timmar sen. I brist på bil måste man utföra en rad kluriga manövrar för att ta sig ut i obygden till 06:00. Det går visserligen en buss nära ifrån mig rakt ut till rätt station, men den börjar gå 20 minuter för sent, så 20 minuters promenad till nattbuss1 för resa till anslutande nattbuss2 ser ut som enda alternativet i nuläget. Ev. finns ett pendelalternativ som funkar om jag bara fixar min cykel, men det blir nästan ännu krångligare. Kommer knappast hålla i längden, bil känns som enda långsiktiga alternativet om man nu skulle få något mer bestående jobb där. Jag hatar verkligen arbetslivet.

Allt handlar om vilja!

Jag läste ytterliggare ett mästerverk på DN igårkväll, ”Få hyresgäster vill friköpa lägenheter i ytterstadsdelar” var rubriken och Per Luthander försöker förstå varför det är på detta viset. Slutsatsen är att de hindras av rent praktiska skäl, t.ex att de har så många grannar i sina 9 våningshus att det blir svårt att informera alla om förträffligheten med att äga saker. Själv tycker jag det är minst lika anmärkningsvärt att så många i dessa områden inte Vill ha segelbåt eller stadsjeep heller. Weird!

Nu ska jag försöka blogga lite igen. Fick igår veta att jag åtminstone har jobb över sommaren på ett större lager i södra Stockholm. Den här bloggen försöker jag skriva i egenskap av arbetande arbetare, ett fokus som är betydligt mer instressant än mingelsnack och mängdbilder på tomma alkoläsk-flaskor. Så är det.

 

(skrevs nån gång förra veckan, men tydligen har jag skitsvårt att skilja på ”save” och ”publish” i wordpress, så saker hamnar tydligen inte där de ska…)