Vägen mot medelklassen…

Här händer det saker ska ni veta. Har jobbat och slitit i 3 veckor nu och börjar äntligen få lite rutiner på tillvaron även om jag fortfarande känner mig som en färsking. Svårt att säga något om arbetskamraterna ännu eftersom det är ett ganska asocialt jobb, men en del intryck har jag hunnit med. Först bör väl nämnas killen (vars namn jag fortfarande inte listat ut) som är så sjukligt hjälpsam och trevlig. Han ger en tips, hjälper en, frågar hur läget är och sånt, men han gör det så förutsättningslöst. De andra som ”hjälpt en” har mest gjort det för att läxa upp en för att man är ivägen eller inte är lika bra som dem. Sjukt irriterande, men jävligt fint med nån som faktiskt vill hjälpa en, trots att han själv ofta snackar om hur han hatar jobbet som sådant. Härlig kille.  Andra personer man lagt på minnet är den andra nya killen som började veckan efter mig, vi försöker hjälpa varann och hålla huvudet över vattnet så gott det går. En annan ny kille träffade jag på bussen en morgon, vi började surra om hur jävla kasst det är att behöva spendera över en timme oavlönad tid på att ta sig till jobbet bara för att få det att gå ihop ekonomiskt hemma. Han orkade inte med resan och skulle söka något annat,har inte sett honom något senaste veckan..

Själv valde jag en annan lösning på problemet, en dyr och omständig lösning å ena sidan, men jävligt bekväm och förhoppningsvis prisvärd. Jag är numera bilägare. Det kanske inte gick till som jag tänkt mig, men jag är jävligt nöjd med det. Efter 2 veckors helt bisarrt krångel för att ta sig till jobbet, uppgång 3:45 på morgonen, över 3 timmar dagligen fram och tillbaka…Avskyvärt. Men både jag och mor hade lagt undan lite småslantar för såna här investeringar och vi var överens om att det kändes motiverat nog. Jag slängde mig in på blocket.se och letade efter något billigt som var i skick nog att ta mig från A till B, fastnade för en skön liten SEAT Ibiza och ägnade flera dagar åt att få tag på säljaren, fick till slut fatt i mannen men då hade han redan bestämt träff med en annan intressent. Jag bet ihop och orkade inte ringa på några andra bilar och -med helt ovettigt mkt tur- dagen efter blir jag uppringd och tillfrågad om jag fortfarande är sugen på att kolla på den då den andra köparen ”verkat oseriös.” Dagen efter ägde seriösa jag en bil, och jag kunde nog inte va mer nöjd. Förstår inte hur han tänkte när han prissatte ekipaget, fallfärdiga Ford:ar från 1988 gick för samma summor och här stod jag med en liten bil med bara tillbehör för egentligen hela summan, och därtill en lattjo småbil med förhållandevis lite rost. Enda nackdelen var vissa försäkringsbolags hysteriska syn på statistik, en syn man lätt känner igen från t.ex Sverigedemokraternas ”fakta” om invadringen. Bilen jag köpte var dyr att försäkra för att ”många ungdomar gilllar den bilen, och ungdomar krockar ju oftare”, alltså är det bilens fel och då ska det kosta. Sparade över 2000 på att välja ett mer sansat bolag, tack för det.

Nu rycks jag lite mellan mitt ”naturliga” ungdomliga/grabbiga pyssel med bilen och min tidigare inställning ”det är ett nödvändigt ont för att ta sig till jobbet”. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt är hopplös nog att uppskatta coola bilar, däremot blev jag väldigt avtänd på att bara se en så schysst liten bil som bara död massa relaterat till mitt löneslaveri. Dessutom, när nån av de tidigare ägarna ägnat sig åt att bygga in en rejäl stereo i bilen och sen lämnat allt förutom ett slutsteg till mig kan jag inte låta bli – idag köptes ett billigt slutsteg och det trivdes bra i bakluckan..

Nu har jag bostad, bil och ett tillfälligt jobb. Villa – Volvo – Vovve på förortsvis så att säga.

Dagens låt:  Rihanna ft Jay-Z – Umbrella

Dagens ‘vafan är det här?’: Jag har helt plötsligt en bil…. med sportstolar och takräcke!?! fucked up. 

Första intryck.

I måndags var det dags att ge sig ut och vara produktiv igen då. Hade en viss panikkänsla helgen igenom då det verkligen kändes som sista helgen på länge man faktiskt skulle ha ork att leva. Gick sådär, fanns tydligen väldigt lite intresse av att umgås bland polarna. Nåja…. vad är väl en bal på slottet?

5:05 på måndag morgon ringer mobilen, jag sover 10 minuter till tills det ringer igen, går upp, äter en banan och sliter på mig kläderna jag fick att ha på jobbet. Knallar runt lite nervöst i lägenheten och inser att det är bäst att gå. Jag får lov att gå en lång väg till en station på andra tunnelbanelinjen för att underlätta resan något och detta gör jag dumt nog i skyddsskor. Resan går sedan relativt bra, jag hade pluggat in precis vart jag skulle så det flöt på bra. Väl utanför stängslet inser jag att det står en dörr med kod och grejer ivägen, jag passar på att ringa numret jag fick och förklarar mitt ärende. Stor förvirring, men jag fick en vägbeskrivning och smiter helt enkelt igenom bilgrinden brevid istället. Hittar in på kontoret och ingen, verkligen ingen, är med på noterna. Jag hade kunnat hitta på att jag jobbade där och ingen hade reagerat. Egentligen skulle en person från bemanningsföretaget jag anställdes av hängt med  men han lyckades förstås få förhinder och personen jag fått som kontaktperson var ledig (nån annan svarade på hans nummer).  Jag ägnade mig att stå still och ovetande i drygt en timme innan nån gav mig lite papper att läsa igenomoch sen ut på lagret. Det som fram tills då hade kallats ”utbildning i en vecka” blev typ ”ja, alltså. kolla här *visar lite* nu kan du ju försöka själv”. Utbildning på en halvtimme och sen ”gör så gott du kan” resten av dan. Lysande! Nåja, det var ganska skoj och var inte så svårt. Dagen gick hyggligt fort och eftersom ingen sa till insåg jag inte att skiftet var slut förrän jag märkte att jag inte kände igen en enda person i lokalen längre. Fick förstås gå och fråga nya lika förvirrade arbetsledare vad som händer nu, hur jag loggar ur datorn och hur tidsrapportering sköts.  Vettefan om det blev rätt,  jag drog ganska fort därifrån.

Imorgon är förhoppningsvis rätt person på plats och då ska saker och ting redas ut. Verkar inte vara nån vidare koll överhuvudtaget faktiskt. Vore ju bra att få lite anvisningar, typ ett schema, över när man ska jobba också…

Värst just nu är att jag borde gått och lagt mig för 4 timmar sen. I brist på bil måste man utföra en rad kluriga manövrar för att ta sig ut i obygden till 06:00. Det går visserligen en buss nära ifrån mig rakt ut till rätt station, men den börjar gå 20 minuter för sent, så 20 minuters promenad till nattbuss1 för resa till anslutande nattbuss2 ser ut som enda alternativet i nuläget. Ev. finns ett pendelalternativ som funkar om jag bara fixar min cykel, men det blir nästan ännu krångligare. Kommer knappast hålla i längden, bil känns som enda långsiktiga alternativet om man nu skulle få något mer bestående jobb där. Jag hatar verkligen arbetslivet.

Dyrt är billigast.

Sen en vecka tillbaka kostar en enkel resa 40 kronor om man köper biljetten direkt från SL. Motiveringen är ömsom att SL anser att inkomstfördelningen lösbiljetter/periodkort blivit ”ohållbar” och därmed måste stimuleras till periodkortens fördel, ömsom att man vill minska kontanthanteringen. Jag kan verkligen inte uttala mig om höjningen skrämmer iväg minst 51% av lösbiljettskunderna till andra betalformer, men jag kan däremot tänka mig att höjningen fyller andra funktioner.

Den första april är det nämligen dags för den stora reformen för SL-trafiken. Borgarna har sedan dag ett visat allergiska symptom gentemot enhetstaxan. För att förstå vad som varit så hemskt med att man betalar en överkomlig och enhetlig summa för resor inom SL måste man lära sig att allting har ett pris, och det priset måste vara högt! Trots att en stor majoritet av Stockholmarna varit positiva till enhetstaxan lyckades borgarna gräva upp motståndare och ge dem plats i tidningar och andra medier. De kritiker man oftast såg var innerstadsbor i 30-årsåldern som beklagade sig över hur orättvist det var att de betalade lika mycket för sin resa på 6 minuter (från SoFo till Rådmansgatan, typ…) som pöbeln med en restid på 40 minuter gjorde. Argumentet var att de senare utnyttjade trafiken mycket mer och fick således mer för pengarna (alternativt betalade för lite). Politikerna tog sdan vid och jämförde det hela med att man i butiker får betala mer om man handlar mer och eftersom transport till jobbet är en vara måste priserna vara anpassade efter efterfrågan.

Hursomhelst. Nu ska ett nytt zonsystem befria innerstadens kritiker från den orättvisa enhetstaxan. Den billigaste resan (inom en zon) kommer framöver att kosta 40 kronor. En längre resa (3 zoner) går på uppemot 80 kronor. Borgerligheten applåderar sin egen känsla för rättvisa och tydligen är det bättre för samtliga att den billigaste resan blir 20 kronor dyrare än att alla får åka efter behov för en överkomlig 20-lapp. Nästa gång regeringen Reinfeldt väser något om rättvisa osäkrar jag min luger.

(priserna är de man betalar för en vuxen på plats vid en spärr, förköp och impopulära sms-biljetter ger lägre priser enligt separata tariffer).

Mer att läsa om Alliansen, Borgarna, SL eller Enhetstaxan. Ett besök på planka.nu är förstås också att rekommendera.

Salladssynth

Igårkväll slösurfade jag på platsbanken en stund, är väl lika bra att börja sondera terrängen redan nu, och fann där en annons för nåt kneg som med ordet ”prestigelös” beskrev vad de sökte för personligheter. Prestigelös. Jag har förstås mina teorier om varför de skrev så, men jag undrar faktiskt vad de egentligen ville ha sagt…

Prestigelös. Kom osökt att tänka på det ordet imorse när jag slog på tv:n och slötittade på Top Model. Av nån underlig anledning anses fotomodell på internationell nivå vara ett väldigt prestigefyllt yrke, trots att de flesta inser hur bisarr branschen ofta är. De skönhetsideal man hittar i samhället återfinns i absurdum på modeaffischer, men samtidigt lär Top Model oss hur extremt prestigelös man måste vara för att vara kameran till lags. Tjejerna får programmet igenom be om ursäkt för sina ”många” brister och den som säljer sin själ allra mest vinner ett slavyrke. Det är nog ganska prestigelöst även i Milano, New York och Paris…

Dagens stora behållning har varit rapporter från Göteborg om stödkonserten för Wild n Fresh. De kamrater som osjälviskt utsatte sig för antifacklig synthmusik talar alla om vilken totalt usel föreställning de bjöds på. Men om borgarnas nya kampmetod är att sampla sallad och söka sympatier genom att utsätta allmänheten för sällsynt usel synthkultur, då tänker jag fan stanna hemma på soffan med gott samvete tills Timbro tar över igen..

_________________________________________________________

Dagens låt: META-4 – The untouched.

Dagens ledsamma: Jag brukade läsa nätets kanske mest gripande dagbok då och då, men nu är det slutskrivet. :(

Entropi

Om man blandar vin och vatten i ett glas är det mest sannolikt att man får en fullständig blandning. Detta ger en högre entropi än om vin och vatten finns var för sig. Man ser aldrig en vin-vatten-blandning spontant dela upp sig i vin och vatten. Detta skulle innebära en stor entropiminskning och är därför synnerligen osannolikt.

/Bra Böckers lexikon, 1974.

Personligen skulle jag aldrig själv kommit på att beskriva entropin på detta fullkomligt lysande sätt. Stor eloge till författaren.

Tisdag

En promenad i kylan efter jobbet kryddades idag med berättelser om gamla goda tider, trots kylan, vinden och en oknäppt jacka frös jag inte en millimeter sålänge nostalgin flödade. I samma stund promenaden rundades av vid Odenplan och vi gick åt varsitt håll rös jag till och började nästan skaka av kylan. Vissa minnen värmer, men det är ändå bara minnen. Förr eller senare kommer de blekna bort, vad som är minne och vad som är dröm går inte att separera, alla varma stunder jag bär på kan lika gärna vara dikt och förbannad lögn. Detta är min stora skräck.

”All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.”

Läste i tidningen att alla ungdomar i Stockholm som under året fyller 23 (that would be me, thank you) kommer få ett brev innehållandes bla kondomer och allmän sexualupplysning (då man inte längre får gå till ungdomsmottagningen). Visst är det ett bra initiativ, även om man kan tycka att 23-åringar nånstans borde kommit längre än den taffliga sexualundervisningen man hade i nian och inte behöver brev som förklarar att kondomer är bra, HIV är dåligt och att det är ganska dumt att bli oavsiktligt gravid. Fast mest är jag nog bitter över mig själv på denna punkt då ett sånt brev till mig gör lika nytta som att skicka en stekpanna till nån fattig stackare i somalia. Slående liknelse, måste vänja mig av med alla mina dåliga associationer och liknelser. Amen.

Nu ringde mor och  hade spanat in sin lönespec, hon lät glad över att hon fått 1500 mer i kuvertet den här månaden. Jag frågade om hon tjänade 90 000 nu helt plötsligt, men det visade sig att hon fått ut en del outnyttjad semester och att den av borgarna utlovade summan kanske inte var så jätteimponerande, särskilt inte när jag påminde om att a-kassan gapade större numera. Vi debatterade kort om pengar och la sen på, på ena sidan en positiv mor (”du kan väl se efter hur mycket mer du får?”), på andra en djupt suckande socialist som bara vill gå och lägga sig.

Nu ska jag se ”Prinsarnas skola – Lundsberg 10 år senare” och ta en Varma Koppen, det känns inte som mitt humör kommer bli något bättre alls denna kväll.

 

Dagens låt: Akon – Ghetto

Dagens efterlysning: Låssmed!