Vägen mot medelklassen…

Här händer det saker ska ni veta. Har jobbat och slitit i 3 veckor nu och börjar äntligen få lite rutiner på tillvaron även om jag fortfarande känner mig som en färsking. Svårt att säga något om arbetskamraterna ännu eftersom det är ett ganska asocialt jobb, men en del intryck har jag hunnit med. Först bör väl nämnas killen (vars namn jag fortfarande inte listat ut) som är så sjukligt hjälpsam och trevlig. Han ger en tips, hjälper en, frågar hur läget är och sånt, men han gör det så förutsättningslöst. De andra som ”hjälpt en” har mest gjort det för att läxa upp en för att man är ivägen eller inte är lika bra som dem. Sjukt irriterande, men jävligt fint med nån som faktiskt vill hjälpa en, trots att han själv ofta snackar om hur han hatar jobbet som sådant. Härlig kille.  Andra personer man lagt på minnet är den andra nya killen som började veckan efter mig, vi försöker hjälpa varann och hålla huvudet över vattnet så gott det går. En annan ny kille träffade jag på bussen en morgon, vi började surra om hur jävla kasst det är att behöva spendera över en timme oavlönad tid på att ta sig till jobbet bara för att få det att gå ihop ekonomiskt hemma. Han orkade inte med resan och skulle söka något annat,har inte sett honom något senaste veckan..

Själv valde jag en annan lösning på problemet, en dyr och omständig lösning å ena sidan, men jävligt bekväm och förhoppningsvis prisvärd. Jag är numera bilägare. Det kanske inte gick till som jag tänkt mig, men jag är jävligt nöjd med det. Efter 2 veckors helt bisarrt krångel för att ta sig till jobbet, uppgång 3:45 på morgonen, över 3 timmar dagligen fram och tillbaka…Avskyvärt. Men både jag och mor hade lagt undan lite småslantar för såna här investeringar och vi var överens om att det kändes motiverat nog. Jag slängde mig in på blocket.se och letade efter något billigt som var i skick nog att ta mig från A till B, fastnade för en skön liten SEAT Ibiza och ägnade flera dagar åt att få tag på säljaren, fick till slut fatt i mannen men då hade han redan bestämt träff med en annan intressent. Jag bet ihop och orkade inte ringa på några andra bilar och -med helt ovettigt mkt tur- dagen efter blir jag uppringd och tillfrågad om jag fortfarande är sugen på att kolla på den då den andra köparen ”verkat oseriös.” Dagen efter ägde seriösa jag en bil, och jag kunde nog inte va mer nöjd. Förstår inte hur han tänkte när han prissatte ekipaget, fallfärdiga Ford:ar från 1988 gick för samma summor och här stod jag med en liten bil med bara tillbehör för egentligen hela summan, och därtill en lattjo småbil med förhållandevis lite rost. Enda nackdelen var vissa försäkringsbolags hysteriska syn på statistik, en syn man lätt känner igen från t.ex Sverigedemokraternas ”fakta” om invadringen. Bilen jag köpte var dyr att försäkra för att ”många ungdomar gilllar den bilen, och ungdomar krockar ju oftare”, alltså är det bilens fel och då ska det kosta. Sparade över 2000 på att välja ett mer sansat bolag, tack för det.

Nu rycks jag lite mellan mitt ”naturliga” ungdomliga/grabbiga pyssel med bilen och min tidigare inställning ”det är ett nödvändigt ont för att ta sig till jobbet”. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt är hopplös nog att uppskatta coola bilar, däremot blev jag väldigt avtänd på att bara se en så schysst liten bil som bara död massa relaterat till mitt löneslaveri. Dessutom, när nån av de tidigare ägarna ägnat sig åt att bygga in en rejäl stereo i bilen och sen lämnat allt förutom ett slutsteg till mig kan jag inte låta bli – idag köptes ett billigt slutsteg och det trivdes bra i bakluckan..

Nu har jag bostad, bil och ett tillfälligt jobb. Villa – Volvo – Vovve på förortsvis så att säga.

Dagens låt:  Rihanna ft Jay-Z – Umbrella

Dagens ‘vafan är det här?’: Jag har helt plötsligt en bil…. med sportstolar och takräcke!?! fucked up. 

Första intryck.

I måndags var det dags att ge sig ut och vara produktiv igen då. Hade en viss panikkänsla helgen igenom då det verkligen kändes som sista helgen på länge man faktiskt skulle ha ork att leva. Gick sådär, fanns tydligen väldigt lite intresse av att umgås bland polarna. Nåja…. vad är väl en bal på slottet?

5:05 på måndag morgon ringer mobilen, jag sover 10 minuter till tills det ringer igen, går upp, äter en banan och sliter på mig kläderna jag fick att ha på jobbet. Knallar runt lite nervöst i lägenheten och inser att det är bäst att gå. Jag får lov att gå en lång väg till en station på andra tunnelbanelinjen för att underlätta resan något och detta gör jag dumt nog i skyddsskor. Resan går sedan relativt bra, jag hade pluggat in precis vart jag skulle så det flöt på bra. Väl utanför stängslet inser jag att det står en dörr med kod och grejer ivägen, jag passar på att ringa numret jag fick och förklarar mitt ärende. Stor förvirring, men jag fick en vägbeskrivning och smiter helt enkelt igenom bilgrinden brevid istället. Hittar in på kontoret och ingen, verkligen ingen, är med på noterna. Jag hade kunnat hitta på att jag jobbade där och ingen hade reagerat. Egentligen skulle en person från bemanningsföretaget jag anställdes av hängt med  men han lyckades förstås få förhinder och personen jag fått som kontaktperson var ledig (nån annan svarade på hans nummer).  Jag ägnade mig att stå still och ovetande i drygt en timme innan nån gav mig lite papper att läsa igenomoch sen ut på lagret. Det som fram tills då hade kallats ”utbildning i en vecka” blev typ ”ja, alltså. kolla här *visar lite* nu kan du ju försöka själv”. Utbildning på en halvtimme och sen ”gör så gott du kan” resten av dan. Lysande! Nåja, det var ganska skoj och var inte så svårt. Dagen gick hyggligt fort och eftersom ingen sa till insåg jag inte att skiftet var slut förrän jag märkte att jag inte kände igen en enda person i lokalen längre. Fick förstås gå och fråga nya lika förvirrade arbetsledare vad som händer nu, hur jag loggar ur datorn och hur tidsrapportering sköts.  Vettefan om det blev rätt,  jag drog ganska fort därifrån.

Imorgon är förhoppningsvis rätt person på plats och då ska saker och ting redas ut. Verkar inte vara nån vidare koll överhuvudtaget faktiskt. Vore ju bra att få lite anvisningar, typ ett schema, över när man ska jobba också…

Värst just nu är att jag borde gått och lagt mig för 4 timmar sen. I brist på bil måste man utföra en rad kluriga manövrar för att ta sig ut i obygden till 06:00. Det går visserligen en buss nära ifrån mig rakt ut till rätt station, men den börjar gå 20 minuter för sent, så 20 minuters promenad till nattbuss1 för resa till anslutande nattbuss2 ser ut som enda alternativet i nuläget. Ev. finns ett pendelalternativ som funkar om jag bara fixar min cykel, men det blir nästan ännu krångligare. Kommer knappast hålla i längden, bil känns som enda långsiktiga alternativet om man nu skulle få något mer bestående jobb där. Jag hatar verkligen arbetslivet.

Allt handlar om vilja!

Jag läste ytterliggare ett mästerverk på DN igårkväll, ”Få hyresgäster vill friköpa lägenheter i ytterstadsdelar” var rubriken och Per Luthander försöker förstå varför det är på detta viset. Slutsatsen är att de hindras av rent praktiska skäl, t.ex att de har så många grannar i sina 9 våningshus att det blir svårt att informera alla om förträffligheten med att äga saker. Själv tycker jag det är minst lika anmärkningsvärt att så många i dessa områden inte Vill ha segelbåt eller stadsjeep heller. Weird!

Nu ska jag försöka blogga lite igen. Fick igår veta att jag åtminstone har jobb över sommaren på ett större lager i södra Stockholm. Den här bloggen försöker jag skriva i egenskap av arbetande arbetare, ett fokus som är betydligt mer instressant än mingelsnack och mängdbilder på tomma alkoläsk-flaskor. Så är det.

 

(skrevs nån gång förra veckan, men tydligen har jag skitsvårt att skilja på ”save” och ”publish” i wordpress, så saker hamnar tydligen inte där de ska…)

Skyll dig själv AB

Idag kan man i pressen läsa om att Sofia Appelgren ger upp och säljer sin salladsverksamhet, hon orkar visst inte längre. Inom kort lär det dyka upp krokodiltårar från högerhåll över hur hemskt det är att Den Schyssta Småföretagaren inte får anställa sin personal hur som helst. Självklart vore det trist om de anställda på salladsbaren nu blir helt arbetslösa, men det kanske får dem att tänka sig för innan de vräker ur sig Timbro-klyschor i media nästa gång.

Läs mer om Wild n Fresh, Maffiametoder och
Klasskamp.

Lugn som en orkan

Jag läste igenom det jag skrev tidigare idag (igår tydligen, har inte lärt mig skillnaden på ”Spara” och ”Publicera” än..). Jag måste varit olämpligt lugn och sansad imorse när det skrevs.Nu blev jag mest förbannad på vad jag själv tänkt, skrivit och råkat ut för. Det jag nästan känner mig mest förorättad av, detta kommer säkert uppröra en och annan folkpartist, är att gamla poster i ens belastningsregister ens är relevanta . Jag har jobbat 7 månader utan nämnvärd anmärkning, jag har t.om tvingats jobba en dag med den chef som är högst ansvarig för min uppsägning (personalchefen gjorde sin årliga arbeta-på-golvet-dag på vår avdelning). Ingen har hittills antytt att jag skulle vara kriminellt belastad, ingen har misstänkt något, ingen har ens tagit upp det även om jag varit lite väl frispråkig om saker och ting ibland. Min kriminella karaktär har onekligen undgått samtliga på företaget. 4 rader på ett papper ändrade direkt på det och helt plötsligt kunde man inte ha kvar mig inom företaget en enda dag till. Det hade nästan känts rationellt om de i all moralpanik polisanmält mig för någonting som hypotetiskt kunde hänt under min anställning, de har ju trots allt haft en brottsling mitt bland sig!

De flesta som kilat över på andra sidan lagen vet att man kommer undan med väldigt mycket sålänge man inte satsar på det allra grövsta. Hade jag bara lyckats undvika de simpla tillfällen då det gått dåligt hade ingen nånsin vetat, misstänkt eller gissat. Men ett stycke papper, en 2 år gammal dom, och en jävligt stel företagsprincip gör mig omöjlig att ha kvar.

Om deras omdöme brister eller om jag bara är bra på att dölja utvalda delar av mig själv vet jag inte, men oavsett vilket var jag bara duglig att ha anställd sålänge de inget visste. Fakta är fakta och ingenting annat spelar roll. Man är stämplad och omöjlig. Frågan är nu vad som finns i jobbväg för oss bokfört kriminella. Alla ska jobba, man ska ta vilket skitjobb som helst, ”nu är det slut med bidragspolitiken” osv., men för oss som inte får behålla jobben? Är vi de hopplösa fallen som samhället slugt nog ska förverka med svältens politik? Är vi de ohjälpbara, the nobodys, de som inte räknas in i samhällsbilden? I all denna härliga borgerliga logik är det nog lika bra att alla nångång dömda får indragen rösträtt och reducerat socialbidrag. Let’s speed things up!

Om gamla och banala domar kan dömma ut en individ helt, tro då fan aldrig att brotten kommer minska. En gång brottsling alltid brottsling? Jag har ärligt talat inget att förlora om listan på domar utökas framöver, jag får ändå stå ut med stämpeln.

Slutklämmen blir, håll i er och läs noga nu borgaras, att jag tills nyss ”etablerat mig på arbetsmarknaden” men därefter hamnat i ett ”utanförskap” och blivit av med jobbet….

…!

Kvällens låt: Nationalteatern – Alla är rädda för spöket

_________________________________________________________

Jag ska försöka skärpa till mitt bloggande, nu senast har det blivit en del text jag inte är helt nöjd med, men som ändå kännts rätt ärlig och spontan och därmed fått vara kvar.

Prekariat i kvadrat.

Jag brukar sällan ana oro, ser sällan rök utan eld och ropar ogärna på vargen om inte en eller annan ulv faktiskt står runt hörnet.

Den senaste tiden har en sak oroat mig lite extra, nämligen en stor(?) förändring på jobbet. Alla vi ”poolanställda” (läs: timanställda) skulle fr.o.m 1/2 erbjudits fast tjänst då det uppdagats att företaget brutit egna principer gällande hur många vikarier/pool man får ha samtidigt. Enda uppoffringen från vårat håll var att vi lämnade in ett oöppnat kuvert med utdrag ur belastningsregistret till personalavdelningen. Detta var ett odiskutabelt villkor för alla som skulle få fast tjänst. Detta passade förstås mig mindre bra då jag vet precis vad som skulle stå i mitt utdrag och vet precis varför företaget ville ha dessa. Sagt och gjort, jag lämnade ändå in skiten, friskt vågat hälften vunnit.

Sen var processen ganska kort, igår ville min närmsta chef ”växla några ord med mig” på morgonen när jag var på väg ut på lagret. Han började, retoriskt smart, med att fråga ”om det är något jag behöver veta” och fortsatte med att meddela att personalkontoret ringt honom för att berätta att jag inte kunde få fast tjänst.. <kort paus> i själva verket fick jag inte vara anställd överhuvudtaget nu när de visste vad de visste. Jag hatar när jag har rätt.

Jag stannade faktiskt kvar hela dagen, även om min jobbinsats knappast imponerade på nån, för att själv få berätta för mina kamrater hur läget var. Det var jävligt jobbigt, kändes som jag svek dem (det var redan innan 2 pers kort på avdelningen) och tillråga på allt märkte jag hur uppgiven jag plötsligt verkade.

Samtidigt blev det jävligt mycket motsättningar att hålla reda på. Motsättningen mellan chansen att få ett fast jobb och att riskera sitt osäkra helt och hållet. Motsättning mellan att vilja kräva tillbaka jobbet mot att jag faktiskt funderat på att säga upp mig själv nu efter nyår. Motsättningen mellan att sätta ner foten och ge företaget ett helvete av princip och vetskapen om att arbetsmarknaden fungerar så idag och att problemet i sig inte ligger hos enskilda arbetsköpare. Hade jag bara haft styrkan och självförtroendet…

Det får vara tills på måndag, idag njuter jag faktiskt av min första lediga dag på förbannat länge. Hyll till ledigheten!

Dagens materiella förlust: Min kära kära nyckelknippa.

Dagens materiella vinst: Björnkläder-byxorna jag behåller.

Dagens låt: Red London – So near, so far (nope, titelvalet är ingen slump..)

Ingenting som vanligt.

I fredags hände det, en kollega fick beskedet att han blivit avskedat. Formellt sett för att han var hopplös med tidspassning (vilket också stämde) och att han hade samarbetssvårigheter. Alla på avdelningen reagerade på detta, men kanske inte som vi borde.

Låt oss ta det från början. I början av december fick vi äntligen vad vi så länge tjatat om -förstärkning på avdelningen. Som brukligt är slängdes personen rakt in i elden utan mer förberedelser än absolut nödvändigt. Först ut att teama upp med killen blev jag (vi jobbar 2 och 2). Mitt första intryck var egentligen inget särskilt, något blyg och tillbakadragen kanske, men så var det ju första dagen också. Efter en vecka brukar ganska mycket is vara bruten och rutinerna börjar falla på plats, men vår nya kille var fortfarande en total främling. En av de starkaste sociala knutpunkten på jobbet är lunchen, 45 minuters gemenskap vi kämpat hårt för att kunna ta samtidigt (varje dag snackar vi ihop oss och planerar så vi hinner luncha synkat), men istället för att ens försöka umgås med oss går grabben till sin bil och pratar i telefon hela rasten. Han nästintill ansträngde sig för att undvika att bli ”en i gänget”. Vad gällde att ha honom som kollega var det värre, han vägrade konsekvent göra någon som helst nytta. Jag är verkligen inte den som har nån romantiserad bild av att slita hårt och vara effektiv, men är man 2 som delar på en uppgift får man hjälpas åt. (fuck, här och nu fick jag en fet deja vu-känsla, scary). Han som var satt at jobba med den nya killen slet verkligen hund för att få dagen att gå ihop, han klarade inte hela bördan själv och bad upprepade gånger om lite hjälp (vilket han ofta tyckte var skitjobbigt) – vissa gånger blev han rakt ut nekad. Att en person inte vill jobba stör mig inte alls, men då får han väl säga det rakt ut och inte ta ett jobb för att sen ägna dagarna åt att sabotera för andra stackare.

Under hösten har vi på vår avdelning mer och mer pratat ihop oss, vi har gnällt, ställt krav och faktiskt förändrat en hel del till det bättre. Vi har varit envisa som få och blivit alltmer frispråkiga gentemot de som gett sig själva lov att bestämma över oss. Vi har fått bättre utrustning, bättre arbetsfördelning och dessutom blivit ett ganska tight gäng (detta trots att majoriteten tycker saker som facklig organisering är så sjukt stelt, pretto, fånigt etc.). Sen den nya killen började och betedde sig som han gjorde dog stämmningen. Vi försökte på alla sätt få honom att kliva in i gemenskapen, ens lära känna honom, och i slutändan även få honom att jobba såpass att han inte blev en belastning för oss andra. Ingenting hjälpte. Tillslut tröttnade vi och i omklädningsrummet efter jobbet bollades det allt oftare bittra kommentarer, vi slutade t.om säga emot när chefen beklagade sig över honom.

Som situationen tillslut blev var sympatierna minst sagt svala när det stod klart att hans karriär på företaget var till ända. Principiellt gillade jag inte att man utnyttjade anställningsformen både han och många andra (mig inkluderat) har för att snabbt kunna kicka dem, ännu mindre pga de skäl som angavs. Men principerna fick stå åt sidan, vi gillade honom inte, han var sällan ens talbar och när han svarade på tilltal var det så tillgjort att det nästan var förolämpande. Han hade sabbat våran lilla offensiv mot företaget, han hade sabbat våra scheman (som vi utarbetat så att vi har en del ”fri” tid över om vi håller ett anständigt tempo, den tiden rann ut i sanden och andra fick rycka in för att hålla ihop det hela) och vår gemenskap kändes mycket stelare med honom. Det enda folk har att säga om att han inte längre är kvar är att vi är en person kort nu, vilket förstås inte är problemfritt.

Personligen tycker jag hela situationen är klart intressant att problematisera, från flera olika infallsvinklar. Men samtidigt känner jag inte för att göra det i det här fallet. Jag stillar mitt samvete med övertygelsen att killen ifråga kom från ett överklasshem (där pappa VD insisterade på att sonen skulle uppleva lite arbetsliv innan han fick ärva aktieinnehavet…) i Stockholms norra exklusiva kransorter. En sådan skräck för kollektivtrafik att man som 20-åring dagligen kör bil in till centralaste city under rusningstrafik och därtill letar parkeringsplats måste bero på en pengastinn uppväxt eller grav social fobi.

/Osolidariska AB.

 

Dagens låt: Nelly Furtado – All good things (come to an end)
Dagens klädesplagg: Halsduk, gärna i ull.