Själv valde jag en annan lösning på problemet, en dyr och omständig lösning å ena sidan, men jävligt bekväm och förhoppningsvis prisvärd. Jag är numera bilägare. Det kanske inte gick till som jag tänkt mig, men jag är jävligt nöjd med det. Efter 2 veckors helt bisarrt krångel för att ta sig till jobbet, uppgång 3:45 på morgonen, över 3 timmar dagligen fram och tillbaka…Avskyvärt. Men både jag och mor hade lagt undan lite småslantar för såna här investeringar och vi var överens om att det kändes motiverat nog. Jag slängde mig in på blocket.se och letade efter något billigt som var i skick nog att ta mig från A till B, fastnade för en skön liten SEAT Ibiza och ägnade flera dagar åt att få tag på säljaren, fick till slut fatt i mannen men då hade han redan bestämt träff med en annan intressent. Jag bet ihop och orkade inte ringa på några andra bilar och -med helt ovettigt mkt tur- dagen efter blir jag uppringd och tillfrågad om jag fortfarande är sugen på att kolla på den då den andra köparen ”verkat oseriös.” Dagen efter ägde seriösa jag en bil, och jag kunde nog inte va mer nöjd. Förstår inte hur han tänkte när han prissatte ekipaget, fallfärdiga Ford:ar från 1988 gick för samma summor och här stod jag med en liten bil med bara tillbehör för egentligen hela summan, och därtill en lattjo småbil med förhållandevis lite rost. Enda nackdelen var vissa försäkringsbolags hysteriska syn på statistik, en syn man lätt känner igen från t.ex Sverigedemokraternas ”fakta” om invadringen. Bilen jag köpte var dyr att försäkra för att ”många ungdomar gilllar den bilen, och ungdomar krockar ju oftare”, alltså är det bilens fel och då ska det kosta. Sparade över 2000 på att välja ett mer sansat bolag, tack för det.

Nu rycks jag lite mellan mitt ”naturliga” ungdomliga/grabbiga pyssel med bilen och min tidigare inställning ”det är ett nödvändigt ont för att ta sig till jobbet”. Jag vill inte erkänna att jag faktiskt är hopplös nog att uppskatta coola bilar, däremot blev jag väldigt avtänd på att bara se en så schysst liten bil som bara död massa relaterat till mitt löneslaveri. Dessutom, när nån av de tidigare ägarna ägnat sig åt att bygga in en rejäl stereo i bilen och sen lämnat allt förutom ett slutsteg till mig kan jag inte låta bli – idag köptes ett billigt slutsteg och det trivdes bra i bakluckan..

Nu har jag bostad, bil och ett tillfälligt jobb. Villa – Volvo – Vovve på förortsvis så att säga.

Dagens låt:  Rihanna ft Jay-Z – Umbrella

Dagens ‘vafan är det här?’: Jag har helt plötsligt en bil…. med sportstolar och takräcke!?! fucked up. 

5:05 på måndag morgon ringer mobilen, jag sover 10 minuter till tills det ringer igen, går upp, äter en banan och sliter på mig kläderna jag fick att ha på jobbet. Knallar runt lite nervöst i lägenheten och inser att det är bäst att gå. Jag får lov att gå en lång väg till en station på andra tunnelbanelinjen för att underlätta resan något och detta gör jag dumt nog i skyddsskor. Resan går sedan relativt bra, jag hade pluggat in precis vart jag skulle så det flöt på bra. Väl utanför stängslet inser jag att det står en dörr med kod och grejer ivägen, jag passar på att ringa numret jag fick och förklarar mitt ärende. Stor förvirring, men jag fick en vägbeskrivning och smiter helt enkelt igenom bilgrinden brevid istället. Hittar in på kontoret och ingen, verkligen ingen, är med på noterna. Jag hade kunnat hitta på att jag jobbade där och ingen hade reagerat. Egentligen skulle en person från bemanningsföretaget jag anställdes av hängt med  men han lyckades förstås få förhinder och personen jag fått som kontaktperson var ledig (nån annan svarade på hans nummer).  Jag ägnade mig att stå still och ovetande i drygt en timme innan nån gav mig lite papper att läsa igenomoch sen ut på lagret. Det som fram tills då hade kallats ”utbildning i en vecka” blev typ ”ja, alltså. kolla här *visar lite* nu kan du ju försöka själv”. Utbildning på en halvtimme och sen ”gör så gott du kan” resten av dan. Lysande! Nåja, det var ganska skoj och var inte så svårt. Dagen gick hyggligt fort och eftersom ingen sa till insåg jag inte att skiftet var slut förrän jag märkte att jag inte kände igen en enda person i lokalen längre. Fick förstås gå och fråga nya lika förvirrade arbetsledare vad som händer nu, hur jag loggar ur datorn och hur tidsrapportering sköts.  Vettefan om det blev rätt,  jag drog ganska fort därifrån.

Imorgon är förhoppningsvis rätt person på plats och då ska saker och ting redas ut. Verkar inte vara nån vidare koll överhuvudtaget faktiskt. Vore ju bra att få lite anvisningar, typ ett schema, över när man ska jobba också…

Värst just nu är att jag borde gått och lagt mig för 4 timmar sen. I brist på bil måste man utföra en rad kluriga manövrar för att ta sig ut i obygden till 06:00. Det går visserligen en buss nära ifrån mig rakt ut till rätt station, men den börjar gå 20 minuter för sent, så 20 minuters promenad till nattbuss1 för resa till anslutande nattbuss2 ser ut som enda alternativet i nuläget. Ev. finns ett pendelalternativ som funkar om jag bara fixar min cykel, men det blir nästan ännu krångligare. Kommer knappast hålla i längden, bil känns som enda långsiktiga alternativet om man nu skulle få något mer bestående jobb där. Jag hatar verkligen arbetslivet.

Nu ska jag försöka blogga lite igen. Fick igår veta att jag åtminstone har jobb över sommaren på ett större lager i södra Stockholm. Den här bloggen försöker jag skriva i egenskap av arbetande arbetare, ett fokus som är betydligt mer instressant än mingelsnack och mängdbilder på tomma alkoläsk-flaskor. Så är det.

(skrevs nån gång förra veckan, men tydligen har jag skitsvårt att skilja på ”save” och ”publish” i wordpress, så saker hamnar tydligen inte där de ska…)

Läs mer om Wild n Fresh, Maffiametoder och
Klasskamp.

Den första april är det nämligen dags för den stora reformen för SL-trafiken. Borgarna har sedan dag ett visat allergiska symptom gentemot enhetstaxan. För att förstå vad som varit så hemskt med att man betalar en överkomlig och enhetlig summa för resor inom SL måste man lära sig att allting har ett pris, och det priset måste vara högt! Trots att en stor majoritet av Stockholmarna varit positiva till enhetstaxan lyckades borgarna gräva upp motståndare och ge dem plats i tidningar och andra medier. De kritiker man oftast såg var innerstadsbor i 30-årsåldern som beklagade sig över hur orättvist det var att de betalade lika mycket för sin resa på 6 minuter (från SoFo till Rådmansgatan, typ…) som pöbeln med en restid på 40 minuter gjorde. Argumentet var att de senare utnyttjade trafiken mycket mer och fick således mer för pengarna (alternativt betalade för lite). Politikerna tog sdan vid och jämförde det hela med att man i butiker får betala mer om man handlar mer och eftersom transport till jobbet är en vara måste priserna vara anpassade efter efterfrågan.

Hursomhelst. Nu ska ett nytt zonsystem befria innerstadens kritiker från den orättvisa enhetstaxan. Den billigaste resan (inom en zon) kommer framöver att kosta 40 kronor. En längre resa (3 zoner) går på uppemot 80 kronor. Borgerligheten applåderar sin egen känsla för rättvisa och tydligen är det bättre för samtliga att den billigaste resan blir 20 kronor dyrare än att alla får åka efter behov för en överkomlig 20-lapp. Nästa gång regeringen Reinfeldt väser något om rättvisa osäkrar jag min luger.

(priserna är de man betalar för en vuxen på plats vid en spärr, förköp och impopulära sms-biljetter ger lägre priser enligt separata tariffer).

Mer att läsa om Alliansen, Borgarna, SL eller Enhetstaxan. Ett besök på planka.nu är förstås också att rekommendera.

Prestigelös. Kom osökt att tänka på det ordet imorse när jag slog på tv:n och slötittade på Top Model. Av nån underlig anledning anses fotomodell på internationell nivå vara ett väldigt prestigefyllt yrke, trots att de flesta inser hur bisarr branschen ofta är. De skönhetsideal man hittar i samhället återfinns i absurdum på modeaffischer, men samtidigt lär Top Model oss hur extremt prestigelös man måste vara för att vara kameran till lags. Tjejerna får programmet igenom be om ursäkt för sina ”många” brister och den som säljer sin själ allra mest vinner ett slavyrke. Det är nog ganska prestigelöst även i Milano, New York och Paris…

Dagens stora behållning har varit rapporter från Göteborg om stödkonserten för Wild n Fresh. De kamrater som osjälviskt utsatte sig för antifacklig synthmusik talar alla om vilken totalt usel föreställning de bjöds på. Men om borgarnas nya kampmetod är att sampla sallad och söka sympatier genom att utsätta allmänheten för sällsynt usel synthkultur, då tänker jag fan stanna hemma på soffan med gott samvete tills Timbro tar över igen..

_________________________________________________________

Dagens låt: META-4 – The untouched.

Dagens ledsamma: Jag brukade läsa nätets kanske mest gripande dagbok då och då, men nu är det slutskrivet. :(

Årets trender och modenyheter inom svensk höger! Möt inte våren oförberedd, häng på trenderna redan nu!!

Högljödda Hugo.

-Är du killen som flyttat in från landsbyggden till storstan för att starta eget? Känner du att Centerpartiet är en frisk fläkt i svensk politik? Då bör du kolla extra efter Federley-kollektionen inför vårens heta fester på Handelshögskolan. Höstens influenser från USA håller i sig, den avslappnade timbro-looken gäller än men de kontroversiella uttalandena har svalnat något. Det heta nu är Fakta. Fakta som gärna matchas mot höstens utspel ger dig garanterat några spaltmeter i Expressen. Många tillverkare satsar på fakta nu efter valsegern och det är faktiskt helt ok att köra med billiga plagiat eller DIY.

Sophia Snyftare.

-Är du den pigga egenföretagaren? Har du råkat ut för att din lunchrelaterade verksamhet drabbats av facket? Vill du bara få betala dina låga löner ifred? Isåfall GRATTIS! Du är vårens hetaste redan i snötäckta februari! Trots den milda vintern passar en kall blå färg dig som handen i handsken. Kylan kommer vara fortsatt het och du har chansen att bli en riktig trendsättare om du bara vågar snyfta en månad till!

Konservativa Carl.

-Går din garderob i strikt grått och mörkblått? Känner du dig lite gammalmodig? Tyvärr är du helute även i vår. Den nya trenden med lite färgglad skjorta, uppknäppt kavaj och klurig retorik kommer hålla i sig minst en säsong till. Har du tillräckligt med pondus och ryska aktier kan du förtjänstfullt bära upp även striktare klädsel, men försök lätta lite på slipsknuten i takt med att termometern jobbar sig uppåt.

Lismande Ludwig.

-Är backslick lika självklart som sommarstuga i Båstad? Är du ung, trendmedveten och tycker man umgås bäst neddränkta i skumpa? Våren är som vanligt, rosa skjorta, stureplan och pappas platina. I själva verket berör inte modet er alls, ni är så ointressanta för omvärlden att det nästan gör ont.

Vinstdrivande Victoria.

-Syns du ofta i styrelserummen? Presenterar du budgetförslag för aktieägarna? Du är företagets ansikte utåt och måste synas i det allra trendigaste. Med lite ansträngningar i avtalsrörelsen kan du glänsa i vår. Låt dig inte luras av fackliga krav, 2007 är det återhållsamhet som gäller för löntagare. Du ser bäst ut efter att ha fryst lite minimilöner och vill du vara först med det allra senaste är det vården du satsar på. Köp på dig minst en vårdinrättning och dra ner lite på personalstyrkan så är du sååå redo för Beach 07.

Rolf Repression.

-Är du intresserad av telefoni, din egen men kanske främst andras? Tycker du att uniform funkar året om? För dig väntar ett spännande år, uniformen håller måttet men behöver förstärkas lite, ett par år på straffskalorna är helt rätt – långt är superhett. Blanda gärna med civila kläder till vardags. Under våren kommer flera intressanta ungdomskollektioner släppas, häng med i svängarna och välj färg på skoluniformerna och kom ihåg att ordningsbetyg gärna får gå ner lite i åldrarna.

Nu är Du redo att möta våren! 2007 kommer att bli ett högintressant år med svängande trender. Även om blått fortfarande är high fashion under våren kommer det breda modet snart komma tillbaka starkt. Framemot sommaren lär vi få se mycket blåkläder, vårdkläder i klassiskt vitt och grönt och en stor variation av företagsprofilerade kläder bland ungdomarna. Ute i europa blir det mycket mörka luvtröjor och kanske får vi se om de helvita overallerna är mogna för en comeback.

Modeåret 2007 – blue is square.

_________________________________________________________

Vill du ha ännu bättre koll? Läs mer om Mode, Trender, Högern, Våren eller Brats

De flesta som kilat över på andra sidan lagen vet att man kommer undan med väldigt mycket sålänge man inte satsar på det allra grövsta. Hade jag bara lyckats undvika de simpla tillfällen då det gått dåligt hade ingen nånsin vetat, misstänkt eller gissat. Men ett stycke papper, en 2 år gammal dom, och en jävligt stel företagsprincip gör mig omöjlig att ha kvar.

Om deras omdöme brister eller om jag bara är bra på att dölja utvalda delar av mig själv vet jag inte, men oavsett vilket var jag bara duglig att ha anställd sålänge de inget visste. Fakta är fakta och ingenting annat spelar roll. Man är stämplad och omöjlig. Frågan är nu vad som finns i jobbväg för oss bokfört kriminella. Alla ska jobba, man ska ta vilket skitjobb som helst, ”nu är det slut med bidragspolitiken” osv., men för oss som inte får behålla jobben? Är vi de hopplösa fallen som samhället slugt nog ska förverka med svältens politik? Är vi de ohjälpbara, the nobodys, de som inte räknas in i samhällsbilden? I all denna härliga borgerliga logik är det nog lika bra att alla nångång dömda får indragen rösträtt och reducerat socialbidrag. Let’s speed things up!

Om gamla och banala domar kan dömma ut en individ helt, tro då fan aldrig att brotten kommer minska. En gång brottsling alltid brottsling? Jag har ärligt talat inget att förlora om listan på domar utökas framöver, jag får ändå stå ut med stämpeln.

Slutklämmen blir, håll i er och läs noga nu borgaras, att jag tills nyss ”etablerat mig på arbetsmarknaden” men därefter hamnat i ett ”utanförskap” och blivit av med jobbet….

…!

Kvällens låt: Nationalteatern – Alla är rädda för spöket

_________________________________________________________

Jag ska försöka skärpa till mitt bloggande, nu senast har det blivit en del text jag inte är helt nöjd med, men som ändå kännts rätt ärlig och spontan och därmed fått vara kvar.

Den senaste tiden har en sak oroat mig lite extra, nämligen en stor(?) förändring på jobbet. Alla vi ”poolanställda” (läs: timanställda) skulle fr.o.m 1/2 erbjudits fast tjänst då det uppdagats att företaget brutit egna principer gällande hur många vikarier/pool man får ha samtidigt. Enda uppoffringen från vårat håll var att vi lämnade in ett oöppnat kuvert med utdrag ur belastningsregistret till personalavdelningen. Detta var ett odiskutabelt villkor för alla som skulle få fast tjänst. Detta passade förstås mig mindre bra då jag vet precis vad som skulle stå i mitt utdrag och vet precis varför företaget ville ha dessa. Sagt och gjort, jag lämnade ändå in skiten, friskt vågat hälften vunnit.

Sen var processen ganska kort, igår ville min närmsta chef ”växla några ord med mig” på morgonen när jag var på väg ut på lagret. Han började, retoriskt smart, med att fråga ”om det är något jag behöver veta” och fortsatte med att meddela att personalkontoret ringt honom för att berätta att jag inte kunde få fast tjänst.. <kort paus> i själva verket fick jag inte vara anställd överhuvudtaget nu när de visste vad de visste. Jag hatar när jag har rätt.

Jag stannade faktiskt kvar hela dagen, även om min jobbinsats knappast imponerade på nån, för att själv få berätta för mina kamrater hur läget var. Det var jävligt jobbigt, kändes som jag svek dem (det var redan innan 2 pers kort på avdelningen) och tillråga på allt märkte jag hur uppgiven jag plötsligt verkade.

Samtidigt blev det jävligt mycket motsättningar att hålla reda på. Motsättningen mellan chansen att få ett fast jobb och att riskera sitt osäkra helt och hållet. Motsättning mellan att vilja kräva tillbaka jobbet mot att jag faktiskt funderat på att säga upp mig själv nu efter nyår. Motsättningen mellan att sätta ner foten och ge företaget ett helvete av princip och vetskapen om att arbetsmarknaden fungerar så idag och att problemet i sig inte ligger hos enskilda arbetsköpare. Hade jag bara haft styrkan och självförtroendet…

Det får vara tills på måndag, idag njuter jag faktiskt av min första lediga dag på förbannat länge. Hyll till ledigheten!

Dagens materiella förlust: Min kära kära nyckelknippa.

Dagens materiella vinst: Björnkläder-byxorna jag behåller.

Dagens låt: Red London – So near, so far (nope, titelvalet är ingen slump..)

/Bra Böckers lexikon, 1974.

Personligen skulle jag aldrig själv kommit på att beskriva entropin på detta fullkomligt lysande sätt. Stor eloge till författaren.