I fredags hände det, en kollega fick beskedet att han blivit avskedat. Formellt sett för att han var hopplös med tidspassning (vilket också stämde) och att han hade samarbetssvårigheter. Alla på avdelningen reagerade på detta, men kanske inte som vi borde.
Låt oss ta det från början. I början av december fick vi äntligen vad vi så länge tjatat om -förstärkning på avdelningen. Som brukligt är slängdes personen rakt in i elden utan mer förberedelser än absolut nödvändigt. Först ut att teama upp med killen blev jag (vi jobbar 2 och 2). Mitt första intryck var egentligen inget särskilt, något blyg och tillbakadragen kanske, men så var det ju första dagen också. Efter en vecka brukar ganska mycket is vara bruten och rutinerna börjar falla på plats, men vår nya kille var fortfarande en total främling. En av de starkaste sociala knutpunkten på jobbet är lunchen, 45 minuters gemenskap vi kämpat hårt för att kunna ta samtidigt (varje dag snackar vi ihop oss och planerar så vi hinner luncha synkat), men istället för att ens försöka umgås med oss går grabben till sin bil och pratar i telefon hela rasten. Han nästintill ansträngde sig för att undvika att bli ”en i gänget”. Vad gällde att ha honom som kollega var det värre, han vägrade konsekvent göra någon som helst nytta. Jag är verkligen inte den som har nån romantiserad bild av att slita hårt och vara effektiv, men är man 2 som delar på en uppgift får man hjälpas åt. (fuck, här och nu fick jag en fet deja vu-känsla, scary). Han som var satt at jobba med den nya killen slet verkligen hund för att få dagen att gå ihop, han klarade inte hela bördan själv och bad upprepade gånger om lite hjälp (vilket han ofta tyckte var skitjobbigt) – vissa gånger blev han rakt ut nekad. Att en person inte vill jobba stör mig inte alls, men då får han väl säga det rakt ut och inte ta ett jobb för att sen ägna dagarna åt att sabotera för andra stackare.
Under hösten har vi på vår avdelning mer och mer pratat ihop oss, vi har gnällt, ställt krav och faktiskt förändrat en hel del till det bättre. Vi har varit envisa som få och blivit alltmer frispråkiga gentemot de som gett sig själva lov att bestämma över oss. Vi har fått bättre utrustning, bättre arbetsfördelning och dessutom blivit ett ganska tight gäng (detta trots att majoriteten tycker saker som facklig organisering är så sjukt stelt, pretto, fånigt etc.). Sen den nya killen började och betedde sig som han gjorde dog stämmningen. Vi försökte på alla sätt få honom att kliva in i gemenskapen, ens lära känna honom, och i slutändan även få honom att jobba såpass att han inte blev en belastning för oss andra. Ingenting hjälpte. Tillslut tröttnade vi och i omklädningsrummet efter jobbet bollades det allt oftare bittra kommentarer, vi slutade t.om säga emot när chefen beklagade sig över honom.
Som situationen tillslut blev var sympatierna minst sagt svala när det stod klart att hans karriär på företaget var till ända. Principiellt gillade jag inte att man utnyttjade anställningsformen både han och många andra (mig inkluderat) har för att snabbt kunna kicka dem, ännu mindre pga de skäl som angavs. Men principerna fick stå åt sidan, vi gillade honom inte, han var sällan ens talbar och när han svarade på tilltal var det så tillgjort att det nästan var förolämpande. Han hade sabbat våran lilla offensiv mot företaget, han hade sabbat våra scheman (som vi utarbetat så att vi har en del ”fri” tid över om vi håller ett anständigt tempo, den tiden rann ut i sanden och andra fick rycka in för att hålla ihop det hela) och vår gemenskap kändes mycket stelare med honom. Det enda folk har att säga om att han inte längre är kvar är att vi är en person kort nu, vilket förstås inte är problemfritt.
Personligen tycker jag hela situationen är klart intressant att problematisera, från flera olika infallsvinklar. Men samtidigt känner jag inte för att göra det i det här fallet. Jag stillar mitt samvete med övertygelsen att killen ifråga kom från ett överklasshem (där pappa VD insisterade på att sonen skulle uppleva lite arbetsliv innan han fick ärva aktieinnehavet…) i Stockholms norra exklusiva kransorter. En sådan skräck för kollektivtrafik att man som 20-åring dagligen kör bil in till centralaste city under rusningstrafik och därtill letar parkeringsplats måste bero på en pengastinn uppväxt eller grav social fobi.
/Osolidariska AB.
Dagens låt: Nelly Furtado – All good things (come to an end)
Dagens klädesplagg: Halsduk, gärna i ull.
